Faith in nature

Färgningsexperimenterandet har gått i en rasande fart.

Det är så spännande.

Här redovisas fyra färgningar, så nu har jag testat fem färgämnen.

Ekblad, tallbark, björkbark/näver, väggmossa och granris.

Alla varianter endast med tillsats av ättika i färgbad och sköljvattnet.

Jag har nu bara färgat köpegarn och tvättad ull.

Ska karda ullen och se hur den blir i framtida projekt.

Tallbark

Ofärgat, tallbark och eklöv

 Björkbark/näver

Eklöv, tallbark och björkbark

Väggmossa

Eklöv, tallbark, björkbark och väggmossa

Granris

Eklöv, tallbark, björkbark, väggmossa och granris

En upptäckt jag gjort är att granriset först gav en grå färg, men när jag tillsatte ättikan i färgbadet fick det en mer gulbeige färg. Har tyvärr ingen bild på det grå, då jag ej var förberedd på reaktionen.
Dessutom har jag kommit fram till att ättika är det jag i framtiden kommer använda mig av som bindemedel vid växtfärgning.  Alun känns onödigt, då det går tillräckligt bra utan.

Det jag nu vill testa är kombinationer av två färgämnen tillsammans.
Ex, eklöv och väggmossa.

Under tiden jag vandrar i skogen och plockar ämnen till färgning hinner jag tänka en hel del också.
Mestadels handlar det om formuleringar av de livsfrågor jag vill fördjupa mig i till kommande skrivarbeten, men jag tänker även mycket på hur omvärlden ser ut överhuvudtaget.
När jag skulle sätta ihop nedanstående film och lägga musik till den komMarie Fredrikssons låt Tro upp först av alla, då det för mig är en mycket stark låt som är mycket JAG.
Tro på framtiden, trots vintervärlden, den kyliga omvärlden, där många mest bryr sig om sitt och inte tänker så gott om andra.
Var är omtanken om varandra?
Tänker vi goda tankar får vi en god värld är min övertygelse.
Titeln på min lilla film är Faith in nature, vilket betyder att vi ska lite på vår instinkt, magkänsla osv.
Så många är osäkra på sin egen förmåga att klara av saker. Osäkra i ex. sitt föräldraskap, sitt yrkesliv.
Känner ingen stolthet i sin yrkesroll,
"Äsch jag gör väl ingenting" "Någon måste göra det" " Jag gör bara mitt jobb" osv. Har sett det mycket i mina år inom olika omsorgsarbeten.
Om inte de som jobbar med att ta hand om människor känner stolthet, hur ska då omvärlden kunna se upp till dem? Och värdera dem och deras arbete högt!
Tyvärr är det i detta land mest hur många poäng man läst på universitet som räknas eller hur högt på karriärstegen man klättrat som räknas. I alla fall i plånboken och då tyvärr även i status.
Detta trots att det egentligen är de som arbetar med det mest basala, som barnomsorg, handikappomsorg, äldreomsorg, sjukvård, serviceyrken över huvudtaget, som ser till att detta land fungerar över huvudtaget.
Listan skulle kunna bli längre.
Det får räcka för nu.

Varsågod och njut av en del av vår skog och Maries talang!