Sammanfattning experimentellt arbete

Något jag tänkt på både inför och under arbetet med detta projekt är hur vi exempelvis, inte lever med årstiderna i vår tid. Någon undrade varför jag inte färgat med annat  än det jag hittat i naturen nu, som livsmedel osv. Det är så lätt att fixa fram saker nu överhuvudtaget, som man har behov av. Till exempel att vi äter ganska lika mat året om.

Livsmedel som vi räknar med ska finnas i butik året om, som fraktas hit från andra sidan jorden.

Jag kan inte säga att jag är emot det till 100%, då vi nu har möjlighet till en varierad och mer näringsrik kost. Man kommer dock inte ifrån att det ibland är lite för lätt att få tag i det man vill ha, oavsett vad det är, mat eller prylar. Ofta talar man om hur barn inte ska få allt serverat att det är bra för dem att få längta/vänta.

Hur är det då för oss vuxna?

Talesättet "Var sak har sin tid!" var har det tagit vägen?

Är det bra som det är?

Ja, dessa frågor lever i mig, tillsammans med en massa andra livsfrågor. Mer om det senare nu till mitt projekt.

Initialt var min tanke att experimentera genom att färga ull med  samma färgmaterial, men med olika förutsättningar, som vattentemperatur, tillsats av salt, ättika, alun och annat jag kunde komma på. Dock kände jag av en tidspress och koncentrerade mig på att färga utan traditionellt betmedel som alun och valde att börja med ättika , då detta traditionellt används i sköljvattnet vid växtfärgning för att binda färgen i materialet och öka gnidhärdigheten. Detta enligt boken "Färga garn och tyg" av Hilkka Råbergh, 1978, ICA Bokförlag.

Mitt experimenterande blev att se OM det går att färga med endast tillsats av ättika i färgbad och sköljvatten. 

Det har jag nu bevisat, åtminstone för mig själv och kommer fortsättningsvis använda mig av denna metod när jag framgent färgar med andra färgämnen som ex. olika livsmedel.

Mitt fokus blev och kommer även fortsättningsvis vara att arbeta så giftfritt som möjligt.

Tankar kring att leva så giftfritt som möjligt har lett mig fram till denna idé, att inte bruka skadliga ämnen för mig själv eller vår natur.

Jag har under mitt liv strävat efter att leva så fritt som möjligt från onaturliga ämnen i fråga om kost, förbruknings/hushållsartiklar osv. som jag tror påverkar oss negativt.  För att lämna ifrån mig så lite avfall som möjligt och även att så långt det är möjligt själv ta hand om det avfall jag åstadkommer i högsta möjliga och lämpliga mån.

När vi, min man och jag, byggde vårt nuvarande hus tänkte vi på att använda miljövänliga och långlivade material. Målat huset med slamfärg, Falu Rödfärg och lagt yttertak i ett material Noxite, som neutraliserar och bryter ner miljöfarliga kväveoxider.  Vi har egen brunn och eget avlopp med eget reningsverk, vilket gör att vi tänker på vad vi släpper ut, då vi själva måste ta hand om restprodukten, slammet. Slammet skickas alltså inte iväg till någon avfallshantering, utan det hamnar på våra egna odlingar och då tänker vi på vad vi skickar ut i avloppet. Fakta i ämnet kan du hitta hos Kemikalieinspektionen- märkning o farosymboler,  Avloppsguiden - Vad du kan göra för att minska föroreningar i avloppet och Naturskyddsföreningen-Grön guide- Fem sätt att vara miljösmart hemma.

Det kan tyckas att jag inte åstadkommit så mycket, men mitt mål var inte att imponera på någon eller utföra stordåd. Syftet med mitt experimentella arbete var som uppgiften var - att självständigt planera och genomföra ett experimentellt arbete i två eller tre dimensioner och - utveckla produktideér i olika tekniker och material, estetiskt, fysiskt och kemiskt.

Det känner jag att jag lyckats med.

Fortsättningsvis vill jag experimentera med färgningen med material som livsmedel och även kombinationer av växter och livsmedel. Även testa att färga alunbetat garn o jämföra med obetat garn för att se hur slitstarkt de olika garnerna blir. I boken "Färga garn och tyg" varnas för att använda för mycket betningsämne då garnet blir skört och då ställer jag mig frågan om inte det betade garnet är skörare än det obetade i vilket fall. 

En annan frågeställning som slagit mig under arbetet är om inte mitt garn blir gnidtåligare,  då det är det ättikan gör för garnet då man sköljer det i  ättiksvatten och jag nu även haft ättika i färgbadet.

Ja, det finns otaliga undersökningsmöjligheter att fortsätta arbeta med.

Intressant parentes till detta är att jag fått lära mig inom keramikarbetet att använda ättiksvatten vid hopsättning/limning av våt lera. Ättikan fungerar lika bra om inte bättre än slickers för detta ändamål. Ättika är så att säga ett slags bindemedel.

I senaste numret av Hemslöjdstidningen 1/14,  är det ett mycket intressant artikel med Lina Sofia Lundin där hon beskriver hur hon färgar men även tankar om miljö osv. Hon nämner också att färgen kanske inte är så hållbar, men ser det inte som något problem, då det bara är att färga om.

Ett ämne hon tar upp är också frågan om att använda växtfärgning i kommersiell produktion och att det enligt de stora företagen inte skulle fungera då kunderna vill ha produkter med samma färg. Lina Sofia tror att kunderna skulle acceptera variation om de blev upplysta om orsakerna till det och även om vilken påverkan de artificiella färgerna har på vår miljö. Där är jag av samma åsikt.

Liksom Lina Sofia har jag inte i mitt experimenterande varit ute efter att få fram särskilda färger utan att se om det är möjligt att växtfärga med det material jag valt. Vad det gäller ljus o gnidhärdigheten har garnet klarat sig bra. Det har hängt i dagsljus och arbetats med genom att jag stickat i det. Tiden framöver får utvisa hur det tål längre bruk.

Är mycket nöjd med min produkt som blev en tröja i min egen formgivning, mitt eget mönster.

Färgerna speglar också för mig, på ett tydligt sätt det naturliga, till skillnad mot om de ex. blivit starka i kulör/färgton och inte sett ut att vara naturfärgade. Jag kan också se att den i sitt formspråk, visar mitt jag, mitt varumärke, i det enkla och diskreta.

Till hjälp att skapa min egen stickbeskrivning, har jag använt Visa Lisas instruktion över uppifrån och ner tröja. Skapandet av tröjan har gjorts genom den experimentella metoden "trial and error" - "försök och misstag". Vilket innebar stickning, provning, upprepning och ny stickning osv.

 Beskrivningen till tröjan har jag publicerat i min privata blogg.

Jag har använt mig av två tekniker, stickning och krokning, i framställningen av tröjan. 

Jag är inte mycket för stora utmärkande utsmyckningar på kläder, utan är mer för enklare detaljer som skillnader i struktur och form. 

I detta fall detaljer vid halsringning och ärmslut, som ses nedan.

Enkel krokning i halsringning

Våffelkrokning i ärmslut.

Krokning är en fördelaktig teknik att använda som avslut då det blir en stabil konstruktion som håller formen och inte töjs ut. Tekniken är en form av dubbelstickning/virkning.

På utställningen kommer jag använda mig av rekvisita från naturen, som visar vad jag använt som färgningsmaterial.

På bilden nedan syns de olika materialen, ekblad, väggmossa, tallbark, björkbark och granris.

Materialen kommer placeras i anslutning till de olika fälten i tröjan vid sidorna av tröjan, då den kommer placeras liggande .

I mitt experimentella arbete har inte lektionstillfälena påverkat mig nämnvärt då jag hade en klar bild av vad jag ville göra och upplever inte att de påverkat mig i just detta arbete. Det jag burit med mig är att inte krångla till det och inte sväva ut och tappa fokus. Handledningen är de tillfällen som direkt påverkat just detta experimenterande, just i att hålla fokus och se att detta är ett experimenterande, både färgningen och arbetet med slutprodukten tröjan.

 Jag har tagit en del tid till att gå igenom intressant litteratur för att hitta fokus till B-uppsatsen.

Varje fredag arbetar jag dessutom på Ståthögaskolan, en waldorfpedagogisk särskola. Där arbetar jag med handarbete med gymnasieeleverna och försöker hjälpa dem att utveckla sina hantverkskunskaper  och sin självkänsla. Skapa med sina egna händer. Detta arbete kommer att utökas under våren och jag ser mycket fram emot det, då det för mig känns viktigt att arbeta med och för barn och ungdomar med särskilda behov. Viktigt att de får samma chans till utbildning och utveckling som andra barn och ungdomar.

Det jag uppskattat mest under kursen är de personliga föredragen, teaterbesök och de praktiska lektionerna i områden som är nya för mig, som bronsgjutningen och svetsteknik.

Timmarna med Johanna Sjöberg och Åsa Pettersson har varit guld värda och är troligtvis det som gett mig mest behållning inför framtiden.

Som jag nämnt tidigare ägnar jag mycket tid att tänka på livsfrågor, som jag sedan långt tillbaka levt med både i mitt arbete med barn och utvecklingsstörda, men även privat. Tankar om hur vi lever och ska överleva i den här världen. Olika filosofiska idéer har förstås gåtts igenom under mitt liv, från ex. Rosseaus (1712-1778) tankar om att vårt liv styrs av pengar och allt mindre av naturen till Steiners (1861-1925) pedagogiska ideér i waldorfpedagogiken,  men  det jag ofta fastnar vid är den praktiska kunskapen, vår praktiska förmåga att ta hand om oss själva och vår värld. 

I "Världsmedborgaren" tar författaren och nutida filosofen Peter Kemp (född 1937) upp frågan om vilken kunskap dagens barn får. Han skriver: 

"Det sägs att vi idag lever i ett kunskapssamhälle. Men har barn och ungdomar i normalfallet kunskap om det som är viktigt för världen, inbegripet dem själva, ska kunna överleva?…. Det finns inte mycket som tyder på det. Den kunskap de bibringas är kunskap om hur man finner den rätta experten (en specialist som andra använder) för att lösa ett konkret problem när man själv saknar nödvändiga kunskaper. I övrigt handlar det om att så småningom själv bli expert på något, för annars har samhället ingen användning för en" 

Det är något som upptar mycket av mina tankar och som jag vill forska vidare kring.

Min övertygelse är att vi människor måste bli mer allmänbildade inom området överlevnad både vad det gäller oss själva och världen i övrigt.

Vi kan inte gå omkring och tänka att det lilla jag gör eller inte gör knappast påverkar världen. Det är precis det som det gör. 

Om det så är att hälla ut miljöfarliga ämnen, om så i liten mängd, i sitt avlopp, som att hjälpa en medmänniska materiellt eller med moraliskt stöd. Inte överlåta ansvaret till samhället via kommunala reningsverk och biståndsorganisationer/sociala myndigheter.
Likväl har vi ett ansvar att utbilda oss praktiskt så vi kan ta hand om oss själva både ifråga om vård av vår egen kropp och materiel, som kläder, hus och annat vi förser oss med.  Även att förse oss med den föda vi behöver om det så kommer till odling, uppfödning eller rent krasst att tillaga de livsmedel vi skaffar.
Som Peter Kemp snuddar vid i citatet ovan, finns det människor som lägger ner alldeles för mycket tid på att bli specialister/experter i ett ämne/område, istället för att ta sig tid till att bli allmänbildad på både det praktiska och teoretiska kunskapsområdet och tillåta sig leva ett rikare och friare liv på flera plan än rent ekonomiska. I mina ögon är det för många som lever för sitt arbete, istället för att arbeta för att kunna leva. För deras eget bästa och för ett mellanmänskligt liv i stort.


Länkar i texten ovan:
http://falurodfarg.com/falu-rodfarg/originalet/
http://www.noxite.se
http://konsument.kemi.se/bra-att-veta/markning-och-farosymboler
http://husagare.avloppsguiden.se/vad-kan-du-göra-för-att-minska-föroreningarna-i-avloppet.html
http://www.naturskyddsforeningen.se/vad-du-kan-gora/gron-guide/fem-satt-att-vara-miljosmart-hemma
http://www.visalisa.se/2014/01/att-improvisera-uppifran.html?m=0
http://www.ullevidsdal.blogspot.se/2014/03/vad-haller-jag-pa-med.html
http://krokning.blogspot.se/2009/08/enkel-krokning-jag-kallar-det-aven-rat.html
http://ullcentrum.blogg.se/2012/october/vaffelkrokning.html